Tidsålderns rovgiriga ting

Начало книги

Tulltjänstemannen hade ett slätt, runt ansikte, som uttryckte de allra godmodigaste känslor. Han var vördsamt tillmötesgående och förbindlig.

„Välkommen,“ sade han lågmält. „Vad tycker ni om vår sol?“ Han kastade en blick på passet i min hand. „En härlig morgon, inte sant?“

Jag räckte honom passet och ställde resväskan på det vita skranket. Tullaren bläddrade hastigt igenom sidorna med långa, varsamma fingrar. Han var iklädd vit uniform med silverknappar och med silversnoddar på axlarna. Han lade ifrån sig passet och kände på resväskan med fingertopparna.

„Det var lustigt,“ sade han, „Överdraget har inte torkat än. Det är svårt att föreställa sig, att det nånstans kan vara dåligt väder.“

„Ja, hos oss har vi redan höst,“ suckade jag, när jag öppnade väskan.

Tulltjänstemannen log deltagande och tittade förstrött i den.

„Under vår sol är det omöjligt att föreställa sig hösten,“ sade han. „Tackar, det är som det ska… Regn, våta tak, blåst…“

Читать дальше →